Nya Varvet på 1840- och 1850-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870

 

 


    Det äldsta skriftliga dokument som nämner något om en fast stationerad flotta i Göteborg härrör från 1523 då Gustav Vasa baserade ett flertal mindre fartyg vid Älvsborgs slott och den där varande skeppsgården. Anläggningen syftade till att tillfredställa behovet av skeppens uppläggning, reparationer och underhåll. Mer omfattande byggnationer ut- fördes dock enbart vid varv som låg belägna vid Nya Lödöse och Lindholmen.

 

    Skeppsgården avlöstes 1662 av Amiralitetsvarvet, även benämnt som Gamla Varvet, vid dagens Stigbergstorget i Masthugget. Där uppfördes ett flertal fastigheter och an- läggningar såsom chefshus, kyrka, kontor, bodar och verkstäder samt en stapel- bädd.

 

    Fram till slutet av 1600-talet växlade Göteborgseskadern i styrka och storlek. Fartygstilldelningen var ojämn och västkusten var under långa perioder helt blottad på marina sjöstridskrafter. Detta förhållande ändrades i och med det att Karl XII 1699 beslutade att tre i Karlskrona varande fregatter skulle överföras till Göteborg och där ingå i en Göteborgs- eskader. Väl framme i Göteborg visade det sig emellertid att fregatterna inte kunde nå in till sin bas vid Gamla Varvet då där var för grunt.

   

    Amiralitetskollegiet förslog därför att en ny, mer funktionsduglig hamn skulle anläggas invid berget Billingen i Västra Frölunda socken. Motivet till val av plats angavs enligt följande:

 

 

Kungen godkände planen den 4 september 1699 och byggandet av Nya Varvet på- börjades 1701. Under en tidsperiod av tio år anlades stenbryggor, vakthus, logementshus samt förråds- och artillerihus. Ute på Lilla Billingen uppfördes dessutom ett batteri som syftade till att skydda hamnanläggningen från fientliga attacker från sjösidan. Högste ansvarig för dessa byggnationer var chefen för amiralitetet i Göteborg, amiral Eric Siöblad.

 

Erik Siöblad

(1647-1725)

 

Kvar av de äldsta anläggningarna återstår idag batteriet samt ett artillerityghus. Det senare har flyttats och har därefter brukats som kasern, värdshus (”Nobis”) och senast som mäss för sjöofficerssällskapet i Göteborg.

 

     Som en intressant notering bör även chefen för det lokala varvet nämnas. Han hette Thomas Chapman och bodde i ett hus i anslutning till varvsområdet. Här föddes 1721 sonen  Fredrik Henrik, sedermera adlad af Chapman. I vuxen ålder blev denne en av Sveriges förnämsta fartygskonstruktörer, inte minst av båtar till arméns flotta.

 

     Motivet till att hålla en eskader i Göteborg var för att denna tillsammans med huvud- flottan i Karlskrona skulle slå en arm kring Danmark och avskära landets förbindelser med Norge. Därifrån hämtades nämligen flertalet av de båtsmän som tjänstgjorde vid den danska örlogsflottan. Det var också viktigt att skydda den egna handeln och störa fiendens. Därav fick Göteborgseskadern ett stort värde.

 

     Under hela stora nordiska kriget var Göteborgseskadern relativt stark till fartygs- antalet. Eskadern förstärktes kontinuerligt och omfattade 1709: 6 fregatter, 2 skepp, 6 brigantiner, 5 galärer, 2 jakter, 2 galjoter, 1 pråm, 1 skuta och 5 skärbåtar. Brister före- kom och i synnerhet amiralitetets svaga ekonomi i kombination med avsaknad av manskap påverkade stridsvärdet negativt. 

 

     Situationen var vissa år så pass dålig att flertalet fartyg inte ens kunde lämna Nya Varvet. Samtidigt tillfördes eskadern fler fartyg genom nybyggnationer. Under åren 1716–1717 sjösattes vid varv i Göteborg och Kungsbacka 4 galärer och 3 brigantiner (lätta fartyg med förmåga att uppträda inomskärs).  

   

 

En viktig person var chefen för Göteborgs- eskadern, schoutbynachten (den lägsta amiralsgraden) greve Axel Johan Lewenhaputh. Han var personligen väl insatt i hur galärer skulle byggas då han på 1690-talet tjänstgjort ombord på olika roddflottor i Medelhavet. Hans erfarenhet lade sålunda grunden till de fartygstyper som byggdes under andra hälften av stora nordiska kriget.

 

     Men det var inte enbart Göteborgs- eskadern som hade sin hemmabas i Göteborg utan även den beryktade kapareflottan. Under 1710-talet gjorde dessa statligt sanktionerade ”sjörövare” Kattegatt och Skagerak till osäkra farvattnen för fiendens handelsfartyg. Kaperiverksamheten inbringade ett viktigt ekonomiskt tillskott till Amiralitetets skrala kassa och vid ett flertal tillfällen deltog även Göteborgseskaderns egna fartyg aktivt i kaperiet. Därav kunde nya skepp byggas, gamla underhållas och besättningar avlönas. En rysk kunskapare som i september 1716 besökte Göteborg beskrev staden i en rapport hem till tsaren såsom ”… ett riktigt rövar- näste…”. Den mest kände kaparen var skeppsredaren Lars Gathenhielm, alias Lasse i Gatan.

 

     Efter freden med Danmark 1720 av- seglade de återstående skeppen ur Göteborgs- eskadern till krigsskådeplatsen i Östersjön. Nya Varvet förlorade på detta sätt en fast flotta för en lång tid framöver.

 

     Under hela frihetstiden missköttes de fartyg som väl fanns där liksom byggnader och bryggor. Planer fanns på att förstärka eskadern och upprusta varvet men dessa planer fick avskrivas på grund av brist på ekonomiska medel. 1762 hade förfallet gått så pass långt att galären Wrangel helt plötsligt sjönk vid sin kajplats. Denna liksom fyra andra galärer var tänkta att ingå som en del i arméns flotta men då de var i så pass dåligt skick sänktes de medvetet på olika platser runt om i skärgården.

 

     Dessförinnan, under perioden 1750–1756, ingick i Göteborgseskadern 3 fregatter, 1 hukert, 1 brigantin, 5 galärer och 2 halv- galärer.

     Under åren 1766–1786, med ett kort avbrott 1771–1773, fanns en cirkulations- eskader stationerad till Nya Varvet. Fartygen befann sig sommartid i Göteborg och vinter- tid i Karlskrona. Organisationen syftade till att spara pengar men föll ej väl ut.

 

     Gustav III:s regering 1772–1792  med- förde ett uppsving för Nya Varvet och Göteborgseskadern. Örlogsflottan gynnades och 1786 tillfördes Göteborgseskadern 3 nya fregatter från Karlskrona. Vid tiden för Gustav III:s krig 1788–1790 förstärktes eskadern ytterliggare med 1 kutterbrigg, 2 kuttrar samt ett från Ostindiska kompaniet inhandlat fartyg.

 

     Under samma period tillkom även som en följd av kriget med Danmark en avdelning ur arméns flotta. Denna benämndes som den Bohusländska eskadern och anfördes av överstelöjtnant Jakob Törning. År 1789 om- fattade styrkan 1 chefsslup, 8 kanonslupar, 1 kanonbåt samt 2 proviantslupar med flera småbåtar. Bemanningen utgjordes av 609 skärgårdsbönder och stationsorten var Marstrand. 1790 avseglade eskadern till Finska viken för att där förstärka skärgårdsflottan. Förbandet deltog både i det Viborgska gatloppet och i slaget vid Svensksund.

 

     1792 utgör ett viktigt årtal med anledning av att statsmakten då beslutade om att basera en avdelning ur arméns flotta till Nya Varvet. Styrkan skulle lyda under eskadern i Stockholm men fick från och med 1794 en egen självständig organisation under benämningen ”Göteborgs eskader av Arméns flotta”. Eskadern räknade en styrka av 15 öppna kanonslupar, 2 kanonbarkasser, 1 kanonbåt, 1 chefsfartyg, 1 ammunitionsbåt, 2 kokslupar, 1 sjukbåt, 1 proviantbåt och 2 transportbåtar – totalt 26 enheter. Väl hit- kommen från Landskrona och en tidigare stationering där övertog de örlogsflottans gamla bas vars fartyg överflyttades till Karlskrona. De stora segelfartygens permanenta närvaro i västerhavet upphörde i och med detta enligt riksdagens direktiv.

 

     Nya Varvet var vid denna tid en relativt dåligt underhållen flottstation. Anläggningen hade stått för fäfot i nästan 75 år innan några större förbättringar gjordes. Under ledning av konteramiral George Kristian de Frese organiserades en plan för att restaurera och modernisera Nya Varvet vilket godkändes av Gustav IV Adolf. Arbetena igångsattes i början av 1800-talet på det att hamnen fylldes ut och på den nya marken uppfördes två stora slupskjul för eskaderns båtar. Senare uppfördes ytterligare två slupskjul. Övriga byggnader som tillkom var ett stort bostadshus, benämnd som Södra kasernen, samt ett chefshus, det så kallade Ankarhuset. Dessa färdigställdes 1802 och 1813.

 

     Under större delen av perioden för Napoleonkrigen låg arbetet nere på Nya Varvet men aktiviteterna återupptogs igen 1815. Då hade konteramiral Karl Johan af Wirsén tilldelats befälet över Göteborgs- eskadern (eller ”Göteborgs eskader ur Kongl. Maj:ts flotta”, som förbandet hette från 1823) och under dennes ledning organiserades den fortsatta utbyggnaden av varvet. Gamla Varvet såldes vid samma tid till privata intressenter. 1816 färdigställdes två nya bostadskaserner och 1825 stod den karakteristiska långa kasernbyggnaden med det högre kansliet i mitten klar. Denna byggnadsdel inhyste förutom ett kansli och logement även ett corps de garde och en arrestlokal. Nya Varvet fick under dessa år den fysiska gestaltning som vi än idag kan uppleva på platsen.

 

     Vid tiden för af Wirséns tillträde som eskaderchef omfattade Göteborgseskadern en styrka av 16 däckade och 24 öppna kanon- slupar. Utöver dessa tillkom ytterligare fartygstyper och sammanlagt fanns vid Nya Varvet fler än 60 båtar.

 

     Under perioden fram till stationens nedläggning år 1870 diskuterade landets försvarsberedningar ett flertal gånger om Göteborgseskadern och Nya Varvet skulle avvecklas. Det fanns två huvudsakliga motiv till detta: för det första borde det räcka med att den norska marinen försvarade västkusten och i värsta fall kunde förstärkningar tillföras via Göta kanal; och för det andra, ansågs Nya Varvet vara för svagt befäst och därav var platsen föga lämplig som flottbas. Karlstens fästning nämndes som ett basalternativ men inget beslut togs i frågan.

 

     Som ett led i den negativa utvecklingen blev Nya Varvet 1854 en depå under Stockholms station. 1861 års förvars- beredning rekommenderade statsmakten att helt och hållet slopa eskadern och flottbasen i Göteborg vilket riksdagen därefter beslutade. Först nedlades Nya Älvsborg som krigs- fästning 1869 och sedan Nya Varvet 1870. Som kvarvarande krigsfästning på västkusten återstod då Karlstens fästning i Marstand som avvecklades 1882.

 

     Nya Varvet gjordes efter nedläggningen om till fångvårdsanstalt och ett central- fängelse uppfördes på platsen. Överlåtelsen var dock förknippad med kravet om att marinen ”vid behov” skulle återfå byggnaderna och hamnen.


Ritning till slipskjul år 1800

 

 


Förslagsritning till kanslihus med kasernlängor år 1816

 

Den befintliga flottstyrkan i Göteborg omfattade under 1800-talet däckade och öppna slupar samt kanonjollar. Eskaderns enda ång- drivna fartyg var ångslupen Neptun som förstärkte stationen 1845. Samtliga dessa enheter övergick 1870 till huvudstationen i Stockholm.
 

 

Karta över Nya Varvet år 1864.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ritning till slupskjul år 1800.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Förslagsritning till kanslihus med kasernlängor år 1816.

 


Den befintliga flottstyrkan i Göteborg omfattade under 1800-talet däckade och öppna slupar samt kanonjollar. Eskaderns enda ång- drivna fartyg var ångslupen Neptun som förstärkte stationen 1845. Samtliga dessa enheter övergick 1870 till huvudstationen i Stockholm.