Västkusteskadern och de första skärgårdsbåtarna

Under slutet av 1600- och i början av 1700-talet drogs västkustområdet in i de strider som resulterade i det svenska stormakts- väldets nedgång och fall. Skärgårds- krigföringens speciella krav fick snabbt en central roll i den lokala angrepps- och försvarsstrategin vilket ledde fram till att såväl danskar som svenskar byggde galärer och skärbåtar. I den kustrelaterade striden var dessa fartyg och båtar oftast nyckeln till seger, avsaknad till nederlag.

Karl XI:s krig 1674-1679 benämns lokalt såsom Gyldenlöwefejden efter den danske ståthållaren i Norge, Ulrik Fredrik Gylden- löwe. Under dennes ledning bröt den

Ulrik Fredrik Gyldenlöwe

(1638-1704)

danska armén in i västra Sverige ett flertal gånger under perioden 1675-1679. Bohuslän sparades men såväl Dalsland, Värmland och delar av västra Västergötland föröddes. Karlstens fästning erövrades 1677 och Bohus fästning belägrades 1676 liksom 1678, dock utan att intas.

Redan under det första krigsåret brukades skärgårdsbåtar aktivt i striderna. Kringgångs- manövern vid Saltkällan 1675 var ett sådant tillfälle. En dansk-norsk roddflottilj om 6 galärer och 28 skärgårdsbåtar med 1,000 man ombord trängde då ned utefter Bohuskusten till Gullmarsfjorden och Saltkällefjorden invid Munkedal. Befälhavare för styrkan var en viss överste Krag. Syftet med manövern var att kringgå en svensk styrka om 3,000 man som under Rutger von Ascheberg tagit försvarsposition vid Bohusläns Thermopylae – passet vid Kvistrum. Genom att angripa svenskarna i ryggen var målet att fördriva försvararna och öppna vägen söderut för den angreppsstyrka som närmade sig norrifrån. Den danska huvudarmén räknade 13,000 man och kommenderades av ingen mindre än Gyldenlöwe själv.

Den svenska ställningen vid Kvistrum var stark då soldaterna där byggt en skans invid Kvistrumsälven. Vidare så hade flera försiktighetsåtgärder vidtagits för att inte överrumplas av fienden. I anslutning till ett berg intill Saltkällefjorden hade 200 av Bohusläns gröna dragoner grupperat sig och strax där intill hade några skvadroner ryttare gömt sig i en djup dal. Dessa trupper skyddade sålunda försvararnas rygg. När så överste Krag den 26 november anlände med sina fartyg och landsatte de danska trupperna blev dessa tillbakaslagna av dragonerna och ryttarna. Med förlust tvingades överste Krag att dra sig tillbaka.

Karta över Bohuslän. Saltkällefjorden är den vik som ligger i anslutning till Kvistrum.

Kringgångsmanövern vid Saltkällan blev säkerligen en speciell upplevelse för de officerare som deltog i slaget. De insåg förmodligen den taktiska styrka som innehavet av skärgårdsbåtar innebar. Att så var fallet tyder det faktum på att man i Göteborg därefter började bygga skär- gårdsfartyg. 1678 ingick sålunda i den svenska Göteborgseskadern 2 galärer, 4 skärbåtar och 6 slupar. Dessa kvarstod i gott skick under kriget men tilläts därefter att förfalla och 1688 återstod endast galärerna och 3 skärbåtar.

Efter fredsslutet 1679 rådde fred fram till Stora nordiska kriget som utkämpades under åren 1700-1721. Danmark, Polen och Ryssland angrep då Sverige med målet att återta de provinser som tidigare förlorats under 1600-talet. Den karolinska armén kunde till en början skydda den vidsträckta svenska gränsen men efter det ödesdigra slaget vid Poltava 1709 bröt försvaret samman. Skåne kunde räddas tack vare den svenska segern vid Helsingborg 1710 men hela Baltikum och Finland besattes av ryska trupper 1710-1716. Samtidigt föll de tyska provinserna en efter en i fiendens händer. Den sista tyska stad som kapitulerade var Wismar 1716. Vid denna tid hade även England, Hannover och Preussen anslutit sig till Sveriges fiender.

Sveriges stormaktstid tog definitivt slut 1718 då Karl XII stupade i en löpgrav framför Fredrikstens fästning. Vid freden i Nystad 1721 tvingades Sverige att avstå samtliga baltiska besittningar samt delar av sydöstra Finland till Ryssland. Dessutom tvingades man till Hannover överlämna Bremen och Verden samt till Preussen sydöstra delen av svenska Pommern med staden Stettin. Till Danmark utsträckte sig de svenska eftergifterna till att avstå från tull- friheten i Öresund samt att betala en summa av 600,000 riksdaler.

Under de första tio åren av 1700-talet berördes Västkusten knappt alls av kriget. Dock förberedde sig den lokala krigsmakten på en kommande uppgörelse med Danmark-Norge. Utifrån erfarenheterna från Gylden- löwefejden förstärktes den befintliga Göteborgseskadern med skärgårdsbåtar och galärer. Dessa initiativ togs på goda grunder av den lokala officerskåren som hade starka påivrare som amiralitetschefen Eric Siöblad och eskaderchefen Axel Johan Lewenhaupt. Därav räknade den svenska Göteborgs- eskadern 1709 bland annat 5 galärer, 6 brigantiner, 2 galjoter och 5 skärbåtar.

Efter nederlaget vid Poltava 1709 drogs Västkusten in i kriget. 1711 liksom 1719 marscherade dansk-norska arméer in i Bohuslän, dock utan något bestående resultat.

I synnerhet under förstnämnda kampanj spelade galärer en viktig roll. Den 11 maj 1711 marscherade den danske ståthållaren i Norge, Valdemar Löwendahl, in i Bohuslän med 7,000 man. Hotet från den dansk-norska galärflottan tvingade det svenska försvaret att uppge flera fördelaktiga försvarspositioner och retirera mot Uddevalla. Där stabiliserades situationen sedan den svenska skärgårdseskadern hindrat sin dansk-norska motsvarighet att intränga i Byfjorden. Sedan förstärkningar i mitten av augusti tillförts övergick svenskarna till offensiven. Som ett led i dessa operationer insattes den svenska galäreskadern mot Saltkällan. Detta hot i kombination med annat gjorde att Löwendahl beslutade att utrymma Bohuslän. Den 31 augusti anträdde han återtåget norrut.

Efter det att Finland och de tyska provinserna föll i fiendens händer vände Sverige i huvudsak taggarna västerut. 1716 och 1718 anföll Karl XII Norge med målet att tvinga ut Danmark ur kriget. Följden blev att den danska flottan utökade sina aktiviteter i området. På detta sätt drogs även Göteborgseskadern och Nya Varvet in i striderna.

För västra Sveriges del präglades krigsåret 1716 av aktiviteterna kring Karls XII:s första anfall mot Norge. De svenska trupperna gick över gränsen på två täter och framryckte till Akershus fästning vid Kristiania (dagens Oslo). Efter ett misslyckat överrumplings- försök drog sig den svenska styrkan söderut till Fredrikstens fästning, invid den svenska gränsen.

Under fälttåget hade Göteborgseskadern den viktiga uppgiften att transportera för- nödenheter för arméns räkning. Det svenska anfallet fick emellertid avbrytas när en dansk eskader under Peder Tordenskiolds ledning lyckades med bedriften att den 27 juni erövra en svensk transportflotta vid Dynekilen, strax norr om Strömstad. På grund av bristande

Peder Tordenskiold

(1691-1720)

försvarsförberedelser blev den danska segern total och bytet stort.

1717 drogs Nya Varvet in i krigs- handlingarna då Tordenskiold gjorde ett misslyckat försök att förstöra de fartyg som fanns där. Det danska anfallet var avsett som en blixtattack men drog ut på tiden med följden att det svaga svenska försvaret i och kring Göteborg, Nya Varvet och Nya Älvsborgs fästning blev förvarnat. Natten till den 3 maj manövrerade sig danska fartyg förbi Nya Älvsborg i inloppet till Göta älv. Väl framme vid varvet hade enheter ur Göteborgseskadern grupperat sig på linje över älven och dessa öppnade tillsammans med fästningen eld mot fienden. Därefter följde en 5 timmar lång artilleriduell som slutade i Tordenskiolds beslut att retirera (se målningen s. 23). Nya Varvet och Göteborgs- eskaderns fartyg räddades för denna gång.

Natten till den 8 juli anförde Tordenskiold ett nytt anfall mot svenska ställningar, denna gång vid Strömstad. Syftet med attacken var att erövra staden och ta de förråd som fanns där. Strömstad var sedan 1716 utsedd till arméns förrådsplats i norra Bohuslän.

Bataljen utkämpades mellan Tordenskiolds eskader om 3 linjeskepp, 1 skottpråm och 2 galärer och ett svenskt batteri grupperat på Laholmen i Strömstads hamn. Efter en flera timmar lång artilleriduell och ett misslyckat danskt stormningsförsök drog sig fienden tillbaka. I träffningen som benämns som slaget vid Laholmen stupade 19 svenska soldater och 173 sårades. På den danska sidan stupade 96 och 246 sårades.

1718 utspelade sig slutet på Karl XII:s livsepos då han stupade vid Fredrikstens fästning. Anledningen till att han befann sig här var återigen för att försöka erövra Norge och tvinga ut Danmark ur kriget.

En intressant episod under fälttåget var den svenska galärtransporten genom norra Bohuslän. Med anledning av att en dansk flottilj behärskade Idefjorden beslutade Karl XII att en svensk eskader – landvägen – skulle transporteras från Strömstad till Idefjorden. Antalet fartyg som skulle ingå i styrkan var 3 galärer, 3 skärbåtar och 6 slupar. Arbetsstyrkan omfattade 800 armé- soldater under Karl XII:s ledning med assistans av vetenskapsmännen Christopher Polhem och Emanuel Swedenborg.

Projektet igångsattes med stor möda den 26 juni och båtarna släpades över stock och sten, myrar och vattendrag i över 20 km innan de slutligen nådde fram till Hällesmörk invid Idefjorden. Allt som allt tog land- transporten närmare två månader att genom- föra på grund av förseningar med den största galären. Dessförinnan hade resten av båtarna sjösatts. Följden blev att danskarna valde att borra sina fartyg i sank för att inte erövras av svenskarna.

Karl XII:s galärväg 1718.

Den taktiska vinsten för svensk del blev att Idefjorden kunde öppnas för svenska förnödenhetstransporter från norra Bohuslän till belägringsarmén. Galärtransporten visar också hur viktiga skärgårdsbåtarna var i striderna på Västkusten under samma tid.

Under de sista krigsåren med Danmark präglades det svenska västkustförsvaret av stor defaitism. Efter skottet vid Fredriksten luckrades disciplinen upp och många båts- män rymde med manskapsbrist som följd. Även fästningarnas underhåll missköttes liksom Göteborgseskaderns fartyg. Dessa låg 1719 fördelade på tre platser: Göteborg, Marstrand och Sundsborg (invid Svine- sundsbrons svenska fäste). I slutet av juni anlände en dansk eskader till farvattnen utanför Strömstad, vilket medförde att för- svararna där, efter ett misslyckat utbrytnings- försök, sänkte sina egna fartyg om 14 transportfartyg och 2 skottpråmar. Dess- förinnan sprängdes 3 galärer, 1 brigantin och ett par skärbåtar i luften av sina egna besättningar vid Tångefjord för att inte falla i fiendens händer.

Samtidigt som detta pågick i norr be- lägrades Karlstens fästning i Marstrand. Där fanns huvuddelen av Göteborgseskaderns fartyg, lamslagna av personalbrist. Efter ett tappert men fruktlöst försvar beslöt kapten Eric Siöblad att samtliga skepp skulle sänkas, vilket också skedde.

Eskadern i Marstrand omfattade då 6 fregatter, 3 galärer, 1 pråm, 1 jakt samt 2 brännare varav alla utom 1 fregatt, 1 galär och 1 pråm sänktes. Dessa erövrades istället av danskarna.

Den 15 juli kapitulerade kommendanten Heinrich Dackwardt tillsammans med 193

Marstrand 1719.

soldater, 40 artillerister och ett hundratal sjömän ur den sänkta Göteborgseskadern.

Med hjälp av krigslist lyckades Tordenskiold lura försvararna att tro att belägringsstyrkan var betydligt större än den i realiteten var och därför valde garnisonen att acceptera danskarnas löfte om fritt avtåg.

En av dåtida Europas starkaste fästningar föll sålunda efter endast fyra dagars belägring.

Vid utmarschen som skedde med fladdrande fanor och klingande spel hånade de danska soldaterna de kapitulerande officerarna genom att förära dem kvinno- prydnader. När Danckwardt passerade förbi Tordenskiold drog denne fram ett rep och sade: ”Se där bror Danckwardt, här har du också en halsduk.” Den kapitulerande kommendanten dömdes senare av krigsrätten i Göteborg ”att mista ära, lif och gods, att halshuggas och i galgbacken begrafvas i Göteborg”.

Avrättningen som verkställdes den 16 september 1719 blev en synnerligen blodig tillställning. Bödeln var så pass berusad att det krävdes tre hugg för att avskilja den ömklige Danckwardts huvud från kroppen. För detta synnerligen opassande uppträdande fick skarprättaren senare själv stå till svars inför domstol med en varning som påföljd.

Stärkt av framgångarna vid Marstrand vände nu Tordenskiold blicken mot Göteborg och den kvarvarande delen av Göteborgs- eskadern. Staden med sin kapareflotta var ett intressant mål. Utifrån erfarenheterna från 1717 års misslyckade anfall mot Nya Varvet valde Tordenskiold att först nedkämpa Nya Älvsborgs fästning för att därefter anfalla Nya Varvet och Göteborg.

På fästningsön fanns vid denna tid en besättning av 360 man, fördelade på norra

och södra Kinds kompanier ur Älvsborgs regemente, ett kompani ur ett saxiskt värvat regemente samt fästningens ordinarie artilleripersonal.

Dessa anfördes av den tillförordnade kommendanten och överstelöjtnanten Johan Lillie. Fästningsartilleriet utgjordes av 80 kanoner av olika kaliber.

Den anfallande danska belägringsflottan hade en numerär av 7 linjeskepp, 2 fregatter, 4 skottpråmar, 3 flytande batterier samt 4 galärer. Dessa medförde sammanlagt 528 kanoner och cirka 6,000 man.

Den 21 juli inleddes anfallet med att de danska skeppen utgångsgrupperade sig intill fästningen och ett batteri upprättades på de närliggande Aspholmarna. Under tre dagar besköts fästningen konstant utan något längre uppehåll. Skadorna blev omfattande och bland annat förstördes en mur till följd av ett exploderande krutförråd. Även det tre våningar höga tornet skadades svårt. Ett flertal bud gick till fästningen att kapitulera men Lillie besvarade dessa med att han hellre ville föras tillbaka till Göteborg som ”en död Lillie än en levande Danckwardt”.

Anfallet avbröts plötsligt den 24 juli efter det att en svensk undsättningsstyrka under överste Georg Bogislaus Staël von Holsteins ledning ryckt fram och grupperat ett flertal kanoner på fastlandssidan vid Arendal. Från denna plats besköts därefter danskarna på Aspholmarna i flanken som då valde att dra sig tillbaka och avbryta belägringen. Sam- tidigt löpte 3 svenska galärer ut och beslag- tog några kvarlämnade danska mörsare.

Förlusterna på den svenska sidan var 30 stupade och 70 sårade soldater. På dansk sida stupade 60 och 73 sårades.

På post vid Nya Älvsborg.

Försvaret av Nya Älvsborgs fästning väckte stor uppmärksamhet i hela Sverige och den tappre kommendanten Lillie förärades till och med ett eget ordspråk ”De danske plocka inga Lillier”.

Efter Tordenskiolds misslyckade anfall på Nya Älvsborg fortsatte den danska flottan att blockera inloppet till Göteborg. Beredskapen på de befintliga svenska befästningsverken förblev därför fortsatt hög.

I gryningen den 1 september 1719 lyckades en styrka från Nya Varvet att via Göta älv och Nordre älv överrumpla och tillfångata ett flertal danska fartyg vid Grötö. De beslagtagna fartygen var 1 galär, 1 bombardergaljot 2 skottpråmar samt 5 transportfartyg. Med anledning av detta höjdes bevakningsgraden ytterligare då Amiralitetet befarade danska repressalier.

Natten till den 27 september kom Torden- skiolds hämnd. Ett flertal danska slupar rodde då i skydd av mörkret fram till Nya Varvet och de där varande skeppen ur Göteborgeskadern och den erövrade danska flottstyrkan. Räden var ett riskabelt företag då angriparna var tvungna att smyga sig förbi Nya Älvsborgs fästning och ett flertal strandbatterier för att nå fram till målet. Batterierna benämndes som Käringbergets batteri, Caroli batteri, Hisings batteri och Billingen skans.

Under framryckningen blev danskarna upptäckta och anropade av vakten vid Käringberget som undrade vilka de var och fick då till svar att de var ”Goda svenskar” och att båtarna var ”Svenska galejor”. Även vaktposten vid Caroli batteri uppmärk- sammade den framryckande fienden men antog att dessa var svenskar då de släppts förbi av tidigare posteringar. Väl framme vid Nya Varvet landsattes soldater på det över älven lagda sänkverket. Med en styrka av 30 man smög sig kaptenen Kleve fram till corps de gardet för att där tillfångata hamnvakten. Denna styrka utgjordes denna natt av 12 saxiska soldater och vaktchefen fänrik Franck. Danskarna stormade med dragna värjor in i byggnaden och uppmanade truppen att ge sig tillfånga. Den vilande Franck reste sig då häftigt upp och sade: ”Vad, giva sig tillfånga?”, varefter han blev nedskjuten på fläcken.

Efter midnatt anlände Tordenskiold personligen till Nya Varvet tillsammans med 2 galärer. Då höll chefen för raiden, kaptenen Budde, som bäst på med att försöka varpa ut de 8 fartyg som låg i hamnen. De flesta fastnade dock på de i älven liggande sänk- verken varefter danskarna satte skeppen i brand. Samtidigt gick larmet i de svenska förläggningarna och batterierna besattes.