Bohuslänska eskadern framrycker i slaget vid Svensksund 1790.

 

Bohuslänska eskadern och kampanjen i Finland 1790

 

Viborgska gatloppet och slaget vid Svensksund

 

 


Gustav III:s ryska krig utkämpades under åren 1788-1790. Målet med kriget var från svensk sida att revidera gränsen österut samt stoppa den ryska inblandningen i landets inre angelägenheter. Kungens popularitet hade dalat och för att göra sig populärare passade det bra med ett lyckat krig. Problemet var bara att kungen själv inte hade någon laglig rätt att starta krig. Då Ryssland 1787 anföll Turkiet började Gustav III och hans närmaste män att i all tysthet planera ett strategiskt överfall på grannen i öster. Kriget inleddes med det att en svensk gränspostering vid Puumala besköts av ryska soldater. Sannolikt initierades skottväxlingen av utklädda svenska soldater

     Kriget utvecklade sig emellertid ej som den svenska krigsledningen hade förväntat. Ett planerat tvåfrontsangrepp mot Sankt Petersburg tillintetgjordes då den svenska flottan slogs tillbaka vid Hogland.  Samtidigt körde arméns offensiv fast nordväst om Fredrikshamn. Läget komplicerades än mer när ett antal arméofficerare vid fronten, genom det så kallade Anjalaförbundet,

Gustav III

(1746-1792)

 

förklarade kriget olagligt. Det svenska läget blev i och med detta katastrofalt.

    Gustav III lyckades emellertid ta kontroll över situationen genom att resa över till Sverige och Göteborg där han organiserade försvaret mot en från Norge annalkande dansk armé. Denna konflikt benämns i Sverige som Teaterkriget och i Norge som Tyttebærkrigen (Lingonkriget på svenska). Motivet till danskarnas handlande var för att understödja Ryssland, enligt en 1773 in- gången biståndspakt. Anfallet avbröts dock efter engelska och preussiska påtryckningar. På detta sätt ökade kungen sin popularitet och kväste tillfälligt upprorsstämningen inom Krigsmakten.

     Syftet med 1790 års krigsoperationer var återigen att hota Sankt Petersburg för att på så sätt tvinga Ryssland till fred. För detta ändamål kommenderades därför ett stort antal fartyg och soldater till Finska viken för att där deltaga i anfallet.

Ett av de miltära förband som beordrades att anslut sig till krigsskådeplatsen var den Bohuslänska eskadern under överstelöjtnant Jakob Törnings ledning. Eskadern var stationerad i Marstrand och räknade en styrka av 17 slupar samt ett flertal mindre skärgårdsbåtar av understödjande karaktär. Sluparna medförde fyrugnar för att kunna glödga kanonkulor. Besättningarna utgjordes av sjömän ur handelsflottan, fiskare, skär- gårdsbönder och vargeringsmän ur Bohus- läns regemente samt 600 infanterister ur det Stedingkska regementet ur Göteborgs garnison. Det berättas att när Törning fick ordern om att ansluta sig till Finska viken besvarade han denna med att ”han givetvis skulle lyda order men att han ej kunde garantera utgången av den vådliga resan”.

     Den 5 april 1790 inleddes resan över havet till Finska viken. Avståndet mäter 750 sjömil eller 1500 km om man räknar i landmil. Manskapet slet hårt vid sina åror i hög sjö och pinande motvind, sov under tunga segel och förbannade säkerligen den långa resans strapatser ett flertal gånger. I slutet av maj var bohusläningarna slutligen framme vid målet.

     Den 4 juni sammanträffade den Bohuslänska eskadern med den resterande delen av Arméns flotta under kungens befäl. Tillsammans fortsatte de österut in i Viborgska viken med målet att förinta den ryska skärgårdsflotta som fanns stationerad där. Samtidigt som detta pågick inomskärs utkämpades ett slag ute på öppet hav mellan den svenska och ryska örlogsflottan. Då den ryska eskadern erhöll förstärkningar drog sig de svenska skeppen tillbaka. De lade sig istället vid Viborgska vikens mynning som skydd åt skärgårdsflottan.    

 

 

Under de följande fyra veckorna försökte Gustav III att uppnå ett avgörande inne i viken men dessa operationer misslyckades. Soldater landsattes och flera mindre samman- stötningar inträffade.

     Med särskilt intresse för den Bohuslänska eskaderns göromål kan nämnas att två soldater ur det Stedingkska regementet bortsnappades av fienden, då de hämtade vatten den 1 juli. Troligtvis togs de av ryska jägare som rörde sig flitigt i området.

     Dessförinnan den 13 juni höll Törning ett uppmuntrande tal till sina mannar, efter förrättad gudstjänst:

 

”Så hava vi nu, mina vänner, fullgjort den första, sällesta och käraste av alla skyldigheter, åter förnyat vårt förbund med Gud. Jag hoppas att I ock nu skolen få visa den andra, nämligen trohet emot Eder Överhet och tapperhet emot rikets fiender. Jag tvivlar alldeles intet på eder beredvillighet till denna Eder skyldighets uppfyllande, utan önskar Eder därtill Guds nåd och välsignelse.” 

 

Soldater ur Stedingks regemente i strid.

 

Samtidigt som detta pågick inomskärs lyckades den ryska flottan att blockera inloppet till Viborgska viken, med följden att den svenska reträtt- och underhållsvägen västerut skars av. Allt som allt befann sig nu 21 linjeskepp, 12 fregatter, 14 lätta örlogsfartyg, 174 skärgårdsfartyg, 54  träng- och transportfartyg samt 30,000 man ur flottorna och armén isolerade inne på fiendens territorium tillsammans med Gustav III och hertig Karl.

     Alternativen var nu att antingen slå sig ut eller att kapitulera. Tidigare hade motvind förhindrat alla flyktförsök men den 2 juli vände vinden åter. Kungen beslöt då att sätta allt på ett kort och gav order om utbrytning. Natten till den 3 juli klockan 02:00 igång- sattes operationen som i historieböckerna kallas för Viborgska gatloppet. Utbrytningen inleddes med det att den Bohuslänska eskadern utförde ett skenanfall mot den ryska flottans högra flank och därefter framryckte resten av den svenska flottan mot den ryska vänsterflanken. I spetsen för utbrytningen gick det svenska linjeskeppet Dristigheten, följt av linjeflottan och slutligen skärgårds- flottan. Under häftig beskjutning från alla sidor framryckte de svenska fartygen på en lång kolonn mellan fientliga krigsskepp och förrädiska skär.

     De ryska skeppen inledde omedelbart beskjutningen av de flyende men allt gick väl ända tills en egen brännare av misstag antände svenska fartyg, varav ett ex- ploderade. Följden blev att fler fartyg gick på grund då de försökte undvika de brinnande skeppen.

     Utbrytningen lyckades men blev en dyr läxa för svenskarna. Sammanlagt förlorades 7 linjeskepp, 3 fregatter, 4 galärer, 1 kutter- brigg, 6 kanonslupar, ett 30-tal mindre båtar samt 3,000 man som antingen drunknade eller tillfångatogs. Efter denna omskakande händelse avseglade de kvarvarande skeppen ur linjeflottan till Sveaborg samtidigt som skärgårdsflottan retirerade till Svensksund.

     Stämningen bland officerarna var betryckt efter det Viborgska gatloppet. Samtliga högre befäl rekommenderade kungen att fortsätta reträtten västerut. Men kungen ville inte fly. Med stöd av den nyanlända chefen för den tyska eskadern, Carl Olof Cronstedt, beslöt sig kungen för att möta fienden i ett riktigt slag. Det gällde att bryta det ryska anfallet och nå ett avgörande i kriget. Risken var annars ett totalt svenskt nederlag med svåra politiska följder.

     Tidigt den 9 juli 1790 väcktes Gustav III med beskedet att den ryska flottan var på väg att gå till anfall. Efter en kort ordergivning utgångsgrupperade de svenska fartygen och slagordningen såg då ut enligt följande: i mitten mellan Sandskär och Kråkskär låg den svenska centern, benämnd såsom Svenska brigaden. Denna styrka räknade 6 större skärgårdsfartyg och 18 mindre hel- och halvgalärer under ledning av överstelöjtnant Viktor von Stedingk. Utifrån Sandskär (Santakaari) och Kråkskär (Varrisaari) sträckte sig de svenska flyglarna, om respektive ett 60-tal kanonslupar. På den vänstra flygeln låg dessutom 6 mörsar- och kanonbarkasser bakom Sandskär. Den vänstra flygeln benämndes som den Finska brigaden och kommenderades av överste- löjtnant Klas Hjelmstierna. Den högra benämndes som den Bohuslänska brigaden och anfördes av överstelöjtnant Jakob Törning. För att skydda skärgårdsflottans rygg låg dessutom ett 50-tal kanonslupar, några större skärgårdsfartyg samt ett 10-tal kanonbarkasser mellan fastlandet och öarna Tiutine och Kutsalo. Denna avdelning benämndes som den Tyska brigaden. Sammanlagt bestod den svenska styrkan av 210 stridsfartyg, ett 50-tal transportfartyg, ammunitionsbåtar, sjukbåtar, sjunkbåtar och 12,500 man.

     Under den tidiga morgonen tornade de ryska fartygen upp sig vid horisonten och klockan 09:30 var de så pass nära att de första skotten kunde avlossas. Slaget inleddes. Mot svenskarna stod 274 ryska stridsfartyg och 14,000 man under den tyske prinsen av Nassau-Siegens befäl. Målet för det ryska anfallet var att slå svenskarna innan de hämtat sig från de tidigare strapatserna vid Viborgska viken.

 

Karl Henrik av Nassau –Siegen

(1745-1808)

 


Karta över slaget vid Svensksund 1790.

 


Den ryska huvudstöten riktades först mot den svenska högerflygeln samtidigt som ryska fregatter utgångsgrupperade sig framför den svenska centern. Medan detta pågick ökade vinden i styrka och oreda uppkom i de ryska leden. Fartyg och båtar trängdes ihop och stötte till varandra. Törning noterade detta och gav därför order om att den högra flygeln skulle framrycka mot angriparna. De bohuslänska sluparna jagade därefter undan en del mindre ryska båtar och erövrade ett flytande batteri. Följden blev att fiendens västerflygel pressades bakåt varefter Törnings enheter började beskjuta fiendens center. Klockan var nu 10:00 och samtliga svenska flanker var indragna i slaget.

     Vid tretiden på eftermiddagen gjorde svenskarna en smart manöver genom att Hjelmstierna på den vänstra flanken sände hälften av sina fartyg runt ön Lehmäsaari (Lächmäsari) och föll ryssarna i ryggen.

     Det är nu den händelse sker som pekas ut som den främsta orsaken till att svenskarna vinner slaget. För att möta svenskarna vid Kuutsalo skickades delar av den ryska högerflygeln bakåt. Denna manöver miss- uppfattades av den vänstra flygeln som i sin tur började retirera. På den vänstra följde den högra och flykten var ett faktum.

     Den ryska centern med alla de stora fartygen stannade emellertid kvar. Med en uppenbar blandning av ursinne och mod vägrade prinsen av Nassau-Siegen att retirera. Istället roddes han mellan fartygen och skrek de ord han kunde på ryska ”gå på, gå på”.  

     Under den sena eftermiddagen ökade vinden i styrka och de ryska kanonjärerna fick svårare att sikta. De svenska båtarna hade inte alls samma problem då de låg väl förankrade i lä bakom skären och den ryska flottan. Sakta men säkert sköt svenskarna sönder den ryska centern. Fartyg efter fartyg sköts i sank och vid sextiden på kvällen gick slaget mot sitt otäckaste skede. På de sönderskjutna ryska skeppen låg mängder av döda och sårade soldater. De som fortfarande levde hade inget annat val än att besvara elden så gott det gick. Folk träffades av kanonkulor och splitter, slogs i bitar och klipptes itu. Många döda låg också och flöt i vattnet tillsammans med trasiga fartygs- detaljer.

     Till slut insåg även prinsen av Nassau-Siegen att slaget var förlorat och vid 8-tiden gav han order om reträtt. Ordern kom emellertid för sent då den hårdnande sydväst- vinden drev många av de ryska skeppen och båtarna på grund. Under kvällen föll ett sakta regn och kanonernas dån tystnade.

     Natten till den 10 juli blev lång för deltagarna i slaget, i synnerhet för de ryska matroser som kämpade för sina liv på sönder- skjutna båtar och i havet. De fartyg som fortfarande var manöverdugliga försökte i skydd av mörkret att fly söderut. Hela tiden fick ryssarna kämpa i stark motvind.

 

Vid 2-tiden på natten lystes havet upp av en våldsam explosion. Det var en rysk chebeck som exploderade. I ljuset av explosionen såg svenskarna en mängd ryska fartyg som arbetade för att komma bort från grann- skapet. En division svenska kanonslupar sändes därför iväg för att uppbringa dessa och striderna blossade åter upp. Eldgivningen varade fram 7-tiden på morgonen då de sista ryska fartygen strök flagg. Slaget var över!

     Slaget vid Svensksund räknas som den största svenska sjömilitära seger någonsin. Ryssarna förlorade sammanlagt 52 fartyg, 800 artilleripjäser och 70 fanor och standar. I krigsbytet ingick också proviant för tre månader och ett stort antal ryska land- stigningskanoner. Uppgifterna om antalet stupade ryssar varierar mellan 1,400 och 10,000. Runt 6,500 togs tillfånga.

     De svenska förlusterna var obetydliga – 6 fartyg och 171 stupade soldater. Ytterliggare 600-700 man blev mer eller mindre svårt sårade.

     Som det framgår i texten så spelade den Bohuslänska eskadern en viktig roll i de strider som utkämpades 1790. Vid Viborgska gatloppet var det slupar ur Törnings enhet som inledde utbrytningen med ett skenanfall. Följden blev att ryssarna förvirrades och operationen lyckades. Vid Svensksund ingick förbandet som en del i den högra flygel som blev hårdast ansatt av fienden. Om linjen sviktat hade antagligen slaget fått en annan utgång. Tack vare bohusläningarnas stånd- aktighet kunde den ryska anfallsvågen brytas och slaget vinnas.